Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.  Related Paintings of martin mijtens d.a :. | The sunflowers of waterside | In the Street | Composition of picture of Cuba | Landscape with Skaters | Altarpiece |
Related Artists:
Samuel Finley Breese Morse
1791-1872 Samuel F.B. Morse was born on April 27, 1791 in Charlestown, Massachusetts, the first child of geographer and Pastor Jedidiah Morse (1761-1826) and Elizabeth Ann Breese (1766-1828). Jedidiah was a great preacher of the Calvinist faith and supporter of the American Federalist party. He not only saw it as a great preserver of Puritan traditions (strict observance of the Sabbath), but believed in its idea of an alliance with English in regards to a strong central government. Jedidiah strongly believed in education within a Federalist framework alongside the instillation of Calvinist virtues, morals and prayers for his son. After attending Phillips Academy in Andover, Massachusetts, Samuel Morse went on to Yale College to receive instruction in the subjects of religious philosophy, mathematics and science of horses. While at Yale, he attended lectures on electricity from Benjamin Silliman and Jeremiah Day. He earned money by painting. In 1810, he graduated from Yale. Morse's Calvinist beliefs are evident in his painting the Landing of the Pilgrims, through the depiction of simplistic clothing as well as the austere facial features. This image captured the psychology of the Federalists; Calvinists from England brought to the United States ideas of religion and government thus forever linking the two countries. More importantly, this particular work attracted the attention of the famous artist, Washington Allston. Allston wanted Morse to accompany him to England to meet the artist Benjamin West. An agreement for a three- year stay was made with Jedidah, and young Morse set sail with Allston aboard the Lydia on July 15, 1811 (1). Upon his arrival in England, Morse diligently worked at perfecting painting techniques under the watchful eye of Allston; by the end of 1811, he gained admittance to the Royal Academy. At the Academy, he fell in love with the Neo-classical art of the Renaissance and paid close attention to Michelangelo and Raphael. After observing and practicing life drawing and absorbing its anatomical demands, the young artist successfully produced his masterpiece, the Dying Hercules. To some, the Dying Hercules seemed to represent a political statement against the British and also the American Federalists. The muscles apparently symbolized the strength of the young and vibrant United States versus the British and British-American supporters. During Morse??s time in Britain the Americans and English were engaged in the War of 1812 and division existed within United States society over loyalties. Anti-Federalists Americans aligned themselves with the French, abhorred the British, and believed a strong central government to be inherently dangerous to democracy.(3) As the war raged on, his letters to his parents became more anti-Federalist in their tones. In one such letter Morse said, "I assert that the Federalists in the Northern States have done more injury to their country by their violent opposition measures than a French alliance could. Their proceedings are copied into the English papers, read before Parliament, and circulated through their country, and what do they say of them... they call them (Federalists) cowards, a base set, say they are traitors to their country and ought to be hanged like traitors."
William Ellery Channing
(April 7, 1780 - October 2, 1842) was the foremost Unitarian preacher in the United States in the early nineteenth century and, along with Andrews Norton, one of Unitarianism's leading theologians. He was known for his articulate and impassioned sermons and public speeches, and as a prominent thinker in the liberal theology of the day.
Richard Jack
1866-1952