Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Louis-Philippe Ier, roi des Francais, prete serment sur la Charte | Lisa Colt Curtis | Madonna with the carnation | Donor | Springtime in Vetheuil |
Related Artists:
joan miro
Joan Mir?? i Ferr?? (April 20, 1893 ?C December 25, 1983; Catalan pronunciation: was a Catalan Spanish painter, sculptor, and ceramist born in Barcelona. Earning international acclaim, his work has been interpreted as Surrealism, a sandbox for the subconscious mind, a re-creation of the childlike, and a manifestation of Catalan pride. In numerous interviews dating from the 1930s onwards, Miro expressed contempt for conventional painting methods as a way of supporting bourgeois society, and famously declared an "assassination of painting" in favour of upsetting the visual elements of established painting.
Norbert Goeneutte
French Painter, 1854-1894.French painter and engraver. In 1871, after working briefly as a lawyers clerk, he entered the studio of Isidore Pils at the Ecole des Beaux-Arts. When Pils died in 1875 Henri Lehmann took over the studio and Goeneutte left, moving to Montmartre. There he met Auguste Renoir, for whom he often modelled, and Marcellin Desboutin, who inspired his interest in engraving, etching and drypoint. Although Goeneutte was associated with Manet, Degas and Renoir, and his work was influenced by them, for instance in the informality of his compositions, he never exhibited with the Impressionist group, preferring instead the official Salons. Every year from 1876 he exhibited several works in the Paris Salon, such as Boulevard de Clichy under Snow (1876; London, Tate). He visited London in 1880, Rotterdam in 1887 and Venice in 1890.
Paulus Bor
(Amersfoort, c. 1601 - Amersfoort, 10 August 1669) was a Dutch painter. Bor was descended from a notable Catholic family. He made a study trip to Rome, where he was one of the founders of the Bentvueghels, taking the nickname Orlando. He returned in 1626 to Amersfoort and joined Jacob van Campen in the decoration of the palace Honselaarsdijk belonging to Frederik Hendrik. In 1656, he became regent of the godshuis "De Armen de Poth" in Amersfoort. Bor's style of painting was rather at odds with that of contemporary painters from Utrecht. He initially painted rather Caravaggisti-like history paintings, but his works fast became marked by a classicism related to that of his townsman van Campen. Through unusual compositions and primitive technique, his paintings depict strange and mysterious subjects.