Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Ceremony late 1890s | Delvidek | Virgin of the Annunciation fvv | The Adoration of the Kings | Self-Portrait with Straw Hat (nn04) |
Related Artists:
ALTDORFER, Albrecht
German Northern Renaissance Painter, ca.1480-1538 Albrecht Altdorfer (c. 1480 near Regensburg ?C 12 February 1538 in Regensburg) was a German painter, printmaker and architect of the Renaissance era, the leader of the Danube School in southern Germany, and a near-contemporary of Albrecht D??rer. He is best known as a significant pioneer of landscape in art. He most often painted religious scenes, but is mainly famous as the first frequent painter of pure landscape, and also compositions dominated by their landscape. Taking and developing the landscape style of Lucas Cranach the Elder, he shows the hilly landscape of the Danube valley with thick forests of drooping and crumbling firs and larches hung with moss, and often dramatic colouring from a rising or setting sun. His Landscape with footbridge (National Gallery, London) of 1518-20 is claimed to be the first pure landscape in oil. [1] He also made many fine finished drawings, mostly landscapes, in pen and watercolour. His best religious scenes are intense, sometimes verging on the expressionistic, and often depict moments of intimacy between Christ and his mother, or others. His most famous religious artwork is the The Legend of St. Sebastian and the Passion of Christ that decorated the altar in the St. Florian monastery in Linz, Austria. He often distorts perspective to subtle effect. His donor figures are often painted completely out of scale with the main scene, as in paintings of the previous centuries. He also painted some portraits; overall his painted oeuvre was not large.
Chiari, Giuseppe
Italian Baroque Era Painter, 1654-1727
LONGHI, Pietro
Italian Rococo Era Painter, ca.1702-1785 Painter and draughtsman. His father, Alessandro Falca, encouraged his natural talent for drawing, and he studied under Antonio Balestra for 'several years', according to his son, Alessandro Longhi. Balestra probably took Pietro to Bologna and recommended him to Giuseppe Maria Crespi. No documents exist on Longhi until 1732, the year he married, and some doubt has been expressed about his study with Crespi. There is no trace of Crespi's influence in Longhi's altarpiece for the parish church of S Pellegrino in Bologna, St Pellegrino Condemned to Death, installed in 1732; Crespi's style is an intimate one, however, and would have been inappropriate for such a large altarpiece. One of Longhi's first independent works, the St Pellegrino altarpiece recalls his Venetian origins and training in its broken brushwork and colour glazes. In another early work, the Adoration of the Magi (Venice, Scuola Grande S Giovanni Evangelista), documented in 1733 as at S Maria Materdomini, Venice, the subject-matter lends itself to a more domestic treatment, and Crespi's influence is evident. Both these works contain passages anticipating Longhi's subsequent development as a genre painter; in each picture a boy or young man, perhaps a self-portrait, gazes out at the spectator, unconcerned with events in the painting.