Sandro Botticelli
Sandro Botticelli's Oil Paintings
Sandro Botticelli Museum
c. 1445 – May 17, 1510. Italian painter.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  
  

Sandro Botticelli.org, welcome & enjoy!
Sandro Botticelli.org
 

Sylvestro Lega
The Betrothed

ID: 19140

Sylvestro Lega The Betrothed
Go Back!



Sylvestro Lega The Betrothed


Go Back!


 

Sylvestro Lega

1826-1895 Italian Sylvestro Lega Gallery   Related Paintings of Sylvestro Lega :. | Deposition | Still Life with Flowers 2 | Jupiter in the Guise of Diana and the Nymph Callisto | La Mousme | St Antony dfhh |
Related Artists:
Nicolae Tonitza
(Romanian pronunciation: [nikoˈla.e toˈnit͡sa]; April 13, 1886 - February 27, 1940) was a Romanian painter, engraver, lithographer, journalist and art critic. Drawing inspiration from Post-impressionism and Expressionism, he had a major role in introducing modernist guidelines to local art. Born in Bârlad, he left his home town in 1902 in order to attend the Iaşi National School of Fine Arts, where he had among his teachers Gheorghe Popovici and Emanoil Bardasare.The following year he visited Italy together with University of Bucharest students of archeology under the direction of Grigore Tocilescu.During that period, together with some of his fellow students, Tonitza painted the walls of Grozeşti church. In 1908 he left for Munich, where he attended the Royal Academy of Fine Arts; he began publishing political cartoons in Furnica, and contributing art criticism articles to Arta Română. Tonitza spent the following three years in Paris, where he visited artists' studios, and studied famous paintings.Although the young artist's creation would initially conform to the prevalent style, his gift for colour and his personal touch would eventually lead him towards experiment.Throughout his life, he remained committed to the Munich School, hailing its innovative style over the supposedly "obscure imitators of Matisse".
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Mattheus Ignatius van Bree
was a Belgian painter, sculptor and architect. He was born at Antwerp in 1773, was instructed by Regemorter; he afterwards went to Paris, and after having obtained by a 'Cato in Utica' the second prize for Rome, he went to that city in 1797e returning to his native country in 1804.[1] He painted numerous historical pictures, some of which are of large dimensions, and obtained a high reputation in Flanders. His conceptions are frequently poetical, and his compositions graceful, delineated with a light, free, and spirited pencil ; but his colouring is rather too florid in some instances. He was first professor at the Academy of Fine Arts at Antwerp, and in 1827 its director. Member of several other scientific institutions like the academies of Amsterdam, Rome, Munich and New York. Among his most important works are 'The Patriotism of the Burgomaster Van der Werft,' in the Town-Hall at Leyden, and 'The Death of Rubens,' in the Museum at Antwerp. He brought forward some of the most eminent of the later Flemish painters, among whom are Wappers, De Keyser, F. de Braekeleer, and others of whom their country is justly proud. Van Bree died at Antwerp in 1839.






Sandro Botticelli
All the Sandro Botticelli's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved