Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Italian painter and draughtsman. In his lifetime he was one of the most esteemed painters in Italy, enjoying the patronage of the leading families of Florence, in particular the Medici and their banking clients. He was summoned to take part in the decoration of the Sistine Chapel in Rome, was highly commended by diplomatic agents to Ludovico Sforza in Milan and Isabella d Este in Mantua and also received enthusiastic praise from the famous mathematician Luca Pacioli and the humanist poet Ugolino Verino. By the time of his death, however, Botticelli s reputation was already waning. He was overshadowed first by the advent of what Vasari called the maniera devota, a new style by Perugino, Francesco Francia and the young Raphael, whose new and humanly affective sentiment, infused atmospheric effects and sweet colourism took Italy by storm; he was then eclipsed with the establishment immediately afterwards of the High Renaissance style, which Vasari called the modern manner, in the paintings of Michelangelo and the mature works of Raphael in the Vatican. From that time his name virtually disappeared until the reassessment of his reputation that gathered momentum in the 1890s   Related Paintings of Sandro Botticelli :. | Calumny (mk36) | Details of Primavera (mk36) | Madonna de Padiglionel | Nobilo early St. Maas | St Barnabas Altarpiece (mk36) |
Related Artists:
Pieter Balten
Pieter Balten (born ca. 1525 in Antwerp - died 1584 in Antwerp) was a Flemish Renaissance painter. According to Karel van Mander he became a member of the Guild of St. Luke in 1559 and was a follower of Pieter Bruegel the Elder. He was a good poet and rederijker, who collaborated from time to time with Cornelis Ketel.
fredrik westin
Fredric Westin, född den 22 september 1782 i Stockholm, död 13 maj 1862 i Stockholm, historie- och porträttmålare. Westin hade varit elev hos Lorens Pasch d.y. och Louis Masreliez på Konstakademien. Sedan han 1808 blivit kallad till akademiens agr?? och förordnad till konduktör vid kungliga museet blev han 1812 invald i Konstakademiens styrelse. Han blev 1815 vice professor och 1816 professor vid Konstakademien. Där var han också 1828-1840 direktör. 1843 utnämndes han till hovintendent. Till hans tidigare skede och till hans främsta alster hör "Dagens stunder", fyra dörrstycken i Karl Johans sängkammare på Rosersbergs slott med antikiserande figurer: Aurora som strör blommor över jorden, Apollon med sitt fyrspann, Diana följd av Aftonrodnaden samt Natten med sitt stjärnströdda dok (1812-13). På Säfstaholms slott finns "De fyra årstiderna presiderade av jordens gudinna" (1843), på Rosendals slott "Hebe med örnen" (1832) och "Flora bekransande Linn??s byst" (1843) och vid Stockholms universitet "Musiken, föreställd av en grupp unga flickor". Han målade också kompositioner ur den svenska historien ("Olof Skötkonungs dop", "Lutherska lärans antagande"). Westin målade en stor mängd porträtt då han under Karl XIV Johans tid var konstnären på modet. Som porträttmålare var han dock inte enhälligt uppskattad. En kritiker som Silverstolpe beklagade 1809 att en konstnär som "äger så mycken färdighet till stöd för sitt sökande av idealet" sysselsatte sig med en konst av så lågt värde och hoppades att han "måtte återvända från den platta verkliga världen till den poetiska." Hammarsköld menade 1818 att av de svenska konstnärerna var det Westin som hade de ringaste anlagen för porträttmålning. Scholander kallade hans porträtt för "vaxgubbar". Andra hade lovord att fälla över Westins porträtt. Gerss ansåg att Westins porträtt hade likhet och behag i uttrycket, enkelhet i ställning och klädsel, urval av natur i formerna och säkerhet och sanning i utförandet. Wennberg kallade honom "den förste svenske tecknarens Lorenz Paschs så värdige fosterson". Under Karl XIV Johans tid målade han rad porträtt på kungafamiljen. 1824 målade han en populär allegori över kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverige, där Saga i gul och blå dräkt sitter på marken framför en runsten och blickar upp mot skyn där kronprinsessan i röd och vit dräkt svävar ned på en molntapp omgiven av tre amoriner. 1838 målade han Karl XIV Johan till häst på Ladugårdsgärdet hälsande med den trekantiga hatten. Efter att Sandbergs altartavla för Sankt Jacobs kyrka hade underkänts vände sig de ansvariga till Westin med uppdraget att måla en altartavla. Målningen, "Kristi förklaring" var klar 1828 och resultatet blev både hyllat och kritiserat. Andra altartavlor av Westin finns i Kungsholms kyrka ("Kristi uppståndelse", 1825), Åbo domkyrka ("Kristi förklaring", 1836), Uddevalla kyrka ("Kristus välsignar barnen") samt Carl Gustafs kyrka ("Kristi begravning", 1832).
Simon Marmion
(born c. 1425 at Amiens, France, died 24 or 25 December 1489, Valenciennes) was a French or Burgundian Early Netherlandish painter of panels and illuminated manuscripts. Marmion lived and worked in what is now France but for most of his lifetime was part of the Duchy of Burgundy in the Southern Netherlands. Like many painters of his era, Marmion came from a family of artists, and both his father, Jean, and his brother Mille were painters. Marmion is recorded as working at Amiens between 1449 to 1454, and then at Valenciennes from 1458 until his death. He was patronized by Philip the Good, the Duke of Burgundy from 1454 when he was one of several artists called to Lille to work on the decorations for the Feast of the Pheasant. He was employed by several members of the ducal family, including Charles the Bold and Margaret of York. He was called "the prince of illuminators" by a near contemporary. Three years after his death his widow, Jeanne de Quaroube, married his pupil, the painter Jan Provoost, who on her death inherited the considerable Marmion estate. Although best known for his illuminated manuscripts, Marmion also produced portraits and other paintings, altarpieces, and decorative work. A famous double-sided altarpiece with several Scenes from the life of St Bertin is in the Gemäldegalerie, Berlin (with two sections in the National Gallery (London). There is a Mass of Saint Gregory in Toronto, and a Lamentation of Christ in the Metropolitan Museum of Art,three works in Philadelphia, and several others elsewhere. Stylistically he lies between his French and Flemish contemporaries, with a Flemish innovation in composition and landscape. His perspective is usually technically sound, but the proportions of his figures are often awkward, and their poses rather stiff.